En vecka - En evighet.

Känner mig trasig inuti, försöker vara som vanligt, försöker vara glad, försöker bli hel igen, försöker. Jag har blivit bra på att låtsas så bra att jag t.o.m. själv går på det ibland. Men jag mår inte bra psykiskt. Jag hade börjat må bra igen då det hände och jag sköts tillbaka till där jag var igen. Gamla minnen kom upp till ytan, jag grät utan slut i 3 dagar och orkade mig sakta upp den 4:e, men jag mådde inte bra och gör det fortfarande inte. Jag går med en konstant sorg och saknad i hjärtat. Jag känner ofta att tårarna är på väg att rinna över igen, vill inte gråta, vill vara stark. Jag finner inte ord för hur det kändes den där dagen. Inget kan beskriva den fruktansvärda smärtan. Den enda gången det känns bättre är när jag är med dig J, du ger mig sådan värme, glädje och kärlek och får mig att orka stiga upp dag efter dag.

Jag ska någongång berätta historian men inte nu, inte än. Men du ska veta att jag verkligen, verkligen älskade dig.

Du var som min bästavän och lillasyster♥