Den sista simtävlingen

Jag tog ett djupt andetag, ställde mig på tå och blundade. Jag kopplade bort allt annat och väntade på skottet. Det var det här jag hade väntat på i flera år och tränat för varje dag.


Det kändes som en evighet men var egentligen bara några sekunder men slutligen hörde jag skottet. Jag vände snabbt huvudet mot läktaren och såg mammas uppmuntrande leende och sen dök jag. Så fort jag nuddade vattenytan andades jag ut och visste att det här skulle gå vägen. Jag gjorde det jag älskade och inget kunde stoppa mig. Jag märkte knappt mina konkurrenter och körde mitt egna race. Jag gick i mål och hörde publikens jubel. Jag hade vunnit! Överlycklig började jag klättra upp från bassängkanten med då hände det. En av mina konkurrenters pojkvän kom fram till mig och spottade ut att jag inte förtjänade att vinna. Han slog till mig och jag hann se min lillasysters förkrossade ansikte innan jag slog huvudet mot de hårda golvet.


Ena stunden skrattade jag och var överlycklig över att jag vunnit och nästa stund blev jag slagen men jag reste mig upp vad jag trodde oskadd. Jag började gå mot min familj som alla skrek, jag vinkade och log som för att berätta att allt var bra, slaget hade inte känts så mycket, men de såg mig inte. De bara fortsatte att skrika. Jag vände mig om och såg att en av livräddarna som alltid sitter längst ner på läktaren drog av sig tröjan och dök ner i poolen, efter en kropp. Jag undrade vems kroppen var och gick till bassängen för att kolla om jag kunde hjälpa till. Jag böjde mig över kanten och tittade ner på ett ansikte- mitt eget ansikte.

Chockad började jag inse varför slaget inte känts, jag hade dött och ramlat ner i bassängen, eller hade jag det? Jag har aldrig trott på övernaturliga saker, men vad var det för värld jag var i nu? Jag såg allt och hörde allt, men ingen såg mig och ingen hörde mig. Jag var tvungen att gå till närmaste vägg för att kolla om jag kunde åka igenom, så som spöken gör på film. Om det nu var ett spöke jag var. Jag småsprang lite och krockade rätt in i väggen. Okej, jag kunde inte gå genom väggar.. Det påminde mig om den där gången min lillasyster Mimmi sprungit rätt in i en glasvägg på H&M, hon hade börjat gråta och flera främlingar hade erbjudit henne godis för att trösta henne. Det var så min syster var, hon fick alla att gilla henne. När släkten träffas är det alltid hon som får mest uppmärksamhet. Man skulle kunna tro att jag blir svartsjuk men så är det inte alls, jag älskar min lillasyster.

Livräddaren har fått upp kroppen eller ja..Livräddaren har fått upp mig. Flera sjukvårdare har samlats och jag ser att de försöker med första hjälpen. En kille gör hjärt- och lungräddning medans en tjej blåser luft genom min kropps mun. Jag tycker det borde kännas men jag känner ingenting. Efter ett tag kommer ambulansmän in och de bär iväg min kropp mot ambulansen på en bår. Hela familjen med pappa i spetsen springer gråtandes efter och pappa sätter sig bredvid mig i ambulansen. Jag ser att mamma och min lillasyster sätter sig i vår bil och kör efter ambulansen. Ambulanssjukvårdaren säger åt mig att fortsätta kämpa och att det kommer gå bra. Jag är mest förvirrad, jag känner mig inte dålig alls, men när jag tittar på tjejen på båren så är det en blåslagen flicka som inte ser ut att kunna överleva bilfärden till sjukhuset.

Vi kommer så småningom fram till sjukhuset och där möts vi av ett läkarteam som snabbt rullar iväg min kropp upp till ett rum på IVA. När vi kommit dit kommer ännu fler läkare och en säger åt pappa att gå ut sen fäller de ner rullgardinen mot korridoren. De börjar skära i min kropp och stoppar en massa slangar i mig. De kopplar mig till en maskin som genast börjar låta, jag förstår snabbt att den visar hjärtslag. Men ljudet är inget rytmiskt ljud som det ska vara utan det piper väldigt oregelbundet. Det gör mig lite nervös. Till slut har nästan alla läkare gått och en sköterska har trätt på mig ett sjukhuslinne. Efter det får mamma och pappa komma in, min lillasyster som faktiskt bara är nio år får stanna utanför med en annan sköterska. En läkare berättar om mitt tillstånd för mamma och pappa. Han säger att läget är väldigt kritiskt och att första dygnet är värst. Han berättar att jag även fått lunginflammation vilket är vanligt vid drunkningsolyckor. De har satt dropp mot det. Läkaren berättar också att någon kommer övervaka mig hela tiden 24 timmar framåt. Till sist får vi även reda på att de tagit fast gärningsmannen.                                      

Mamma är helt förstörd och jag vill inget hellre än att krama henne och säga att allt kommer bli bra. Men jag börjar sakta förstå att allt kanske aldrig mer blir bra. Mamma tar upp en nalle jag gett till henne för många år sedan, hon brukar säga att när hon tittar på den mår hon bra. Men nu blir hon bara ännu mer förkrossad. Stackars lilla ömtåliga mamma. Jag har alltid varit den som peppat och stöttat henne. Även om hon är över 40 år så är hon så mycket yngre till sättet. Vem ska ta hand om henne om jag dör?

Efter att mamma och pappa gått så är det bara jag och en sköterska på rummet i några timmar. Mamma sa att släkten är på väg hit men de har en lång bilfärd. På kvällen kommer hela familjen in igen och den här gången får även Mimmi följa med. Mimmi börjar gråta när hon ser mig och pappa tar henne i hans famn och drar även mamma intill sig. Jag förstår att pappa kommer ta hand om dem båda när jag inte finns mer, det gör mig mycket glad. Pappa börjar prata med mig, han säger att jag ska fortsätta kämpa. Han säger också att han är oerhört stolt över mig som vann simtävlingen, sedan orkar han inte hålla upp fasaden längre och börjar gråta hejdlöst. Mamma säger att jag är en fantastisk människa som ville alla väl och att jag är en stor förebild för Mimmi. Till sist säger hon att de alla älskar mig. Jag får en klump i magen och tårarna börjar rinna. Tårar verkar även finnas i denna värld. Jag älskar min familj oerhört mycket.

Mimmi ber att få stanna kvar med mig en liten stund och efter att mamma och pappa pratat om det får hon vara kvar i en kvart. Mimmi säger att hon tycker att jag ska vakna så att vi kan leka. Hon säger att hon tycker det är tråkigt när jag bara sover hela tiden. Sedan lägger hon sin favorit docka bredvid min kropp på kudden.

En bit från min favorit låt dyker upp i mitt huvud:

” If my time on earth were through

She must face this world without me

If tomorrow never comes

Will she know how much I loved her?”

Mimmi sätter sig i hörnet gömd bakom gardinen. Efter en liten stund kommer en sköterska in med ett ljus eftersom det faktiskt är första advent. Precis när hon ska ställa ner ljuset på sängbordet springer en mus framför hennes fötter. Jag ser när ljuset flyger ur händerna på henne snurrar runt några gånger och hamnar på golvet med en lätt duns. Ljuset hamnar precis bredvid gardinen som tar eld. Sköterskan springer ut ur rummet efter en telefon. Hon har inte sett Mimmi. Om bara några minuter kommer hela rummet stå i brand. Jag använder all kraft jag har och någonsin haft. Koncentrerar mig så mycket som en människa möjligtvis kan och när Mimmi skriker av fasa tänds något inom mig och jag är tillbaka i min kropp igen. Det första jag känner är smärta men jag hinner inte tänka på det. Elden börjar närma sig Mimmi, jag börjar resa mig upp men jag sitter fast. Det är alla slangar som är inkopplade i mig, jag drar så fort jag kan ut alla slangar och sedan reser jag mig upp. Jag är oerhört svag men jag lyckas ta mig fram till Mimmi tar henne i handen och sedan går vi tysta ut från sjukhuset. Bakom oss brinner det våldsamt precis där Mimmi nyss suttit.


Väl ute tar alla mina krafter slut och jag faller ihop på asfalten. Jag tittar min lillasyster i ögonen och säger ”Jag älskar dig, er allihop. Håll ihop och försök att bli glada igen”. Min syster sa ingenting men hennes ögon berättade att hon älskade mig med. Jag tog ett sista andetag, blundade och väntade in det okända.